Japanese Chin – mina ord om rasen
Lite allmänt om Japanesen
Japanese Chin är en dvärghund som tillhör grupp 9, dvs. Sällskapshundarna. Japanesen är en ren sällskapshund som genom tiderna aldrig behövt jobba utan den har bara behövt vara en trevlig kamrat; söt, snäll, graciös och lekfull. Man brukar säga att en Japanese ger och kräver mycket kärlek och alla som har eller har haft en Japanese håller nog med och förstår vad man menar.
Jag skulle tro att de redan från begynnelsen blivit bortskämda med ett liv på kuddar och med god mat – det är tur att de inte har särskilt lätt för att bli överviktiga! Mina Japaneser har alla haft god aptit och har inte fått något ”godare” än hundmat att äta på sina måltider. Nuförtiden äter mina hundar färskfoder och på en månad äter mina två hundar 8 kg tillsammans.
Just att Japanesen är en alltigenom ren sällskapshund gör att den blir relativt lättsam att uppfostra då den t.ex. inte har någon jaktlust eller vaktinstinkt att prata om. En Japanese är inte någon hund som bjäbbar i tid och otid. Två av de tre jag har haft har skällt så sällan att man tittat sig förvånat omkring de gånger de gjort det – ”Va? Låter du?”. Den tredje skäller på dörrklockan, men i stort sett bara då och enbart för att hon VET att det står en främling därutanför dörren då…
Däremot så kan de vara ganska egensinniga och tycka att de vet ganska bra själva, men inte mer än en medelmåttig hund. Det är bara så lätt att vara för snäll mot (skämma bort) sin Japanese eftersom den är så liten, söt och charmig… ;)
En Japanese är kvadratisk i sin byggnad och är relativt lätt i kroppen vilket gör dem rörliga, spänstiga och eleganta. Den ideala mankhöjden ligger på 24-28 cm och Japanesen väger ungefär 2,5 -4,5 kg beroende på storlek. Deras huvud är brett med en trubbig nos, men aldrig så trubbig att de får andningsproblem.
I dagsläget har vi inga problem med rasspecifika sjukdomar på Japanese Chin i Sverige och inga krav på hälsoundersökningar finns därför för att få registrera avkommor.
Japanesen har lite egna saker för sig… Som en katt gillar de att ligga på armstöden eller uppe på ryggstödet på soffan eller fåtöljen. Den använder också sina tassar mycket, t.ex. så fångar den leksaker i luften med tassarna och står på bakbenen och fäktar med framtassarna när de busbråkar med varandra. Vid det senare så brukar de också ha munnen vidöppen och liksom fäktas med munnarna samtidigt som de låter på sitt speciella sätt, ett gutturalt, pratande ljud. De pratar ganska mycket överlag; gäsppratar, buspratar, myspratar…       
Phoebe demonsterar hur man busar när man är en Japanese Chin medan Beatriz på bilderna mest ser ut att tycka att hon är lite jobbig... :)
    
Rasens bakgrund
Rasen Japanese Chin är en riktigt gammal ras, i alla fall i hundtyp. För över tusen år sedan beskrev man hundtypen ”Pai” i Kina som var hundar av Pekingese-typ. Det fanns hundar och så fanns det Pai/Happa-hundar. Vanliga hundar var smutsiga medan Pai/Happa var fina dyrbarheter.
Från Pai-hundar formades en egen typ av hund i Japan som kom att kallas Chin. Enligt legenden så är dock Japanese Chin ett resultat av en kärleksförbindelse mellan ett lejon och en silkesapa… Från lejonet ärvde den sin kungliga värdighet och från silkesapan har den fått sin livliga, sorglösa natur och sin kärlek till solen. Den skulle ägas och födas upp av kungligheter.
Vad man kan se från målningar och beskrivningar i text så har rasen sett i stort sett likadan ut sedan 1600-talet. ”Chin” kommer troligtvis från ordet ”makura tsin” (makura-kudde) och kanske kallas hundarna så för att de levde ett fint liv på sidenkuddar. Eller så kanske det syftar på hundarnas överläppar som ska vara som två små kuddar. Jag har också hört att ordet ”chin” skulle komma från japanskans ord för ”dyrbarhet”.
Japanesen har aldrig haft någon annan uppgift än att vara ren sällskapshund. Den ska t.ex. inte hålla bort onda andar som många andra asiatiska dvärghundar. Både Pekingese och Japanese har alltid setts som fina och dyrbara i sina hemländer och har fungerat som en finare gåva kejsare och ”fint folk” emellan. Japanerna och kineserna har heller inte velat ge bort hundar till andra länder hursomhelst och därför var rasen okänd för resten av världen tills vi nästan är inne i modern tid.
Drottning Victoria av England fick ett par Japaneser i gåva och gjorde rasen populär i England, men vid det här laget pratar vi om mitten på 1800-talet och rasen kallades Japansk spaniel på grund av sin likhet med en del av spanielraserna.
De första Japaneserna i Sverige föddes 1912 och på 1920-talet föddes den hund som blev vår första svenska utställningschampion. Tyvärr dog rasen ut i Sverige på 1940-talet då den var känslig för det härjande valpsjukeviruset. Efter 1960 började rasen åter förekomma i vårt land och på 1980-talet blev den förhållandevis populär med kring 100 registreringar per år. Efter en svacka ligger nu (år 2006) registreringssiffrorna återigen på ungefär 100 hundar per år.
I motsats till t.ex. Pekingesen så har Japanesen förändrat sig förbluffande lite sedan den först kom till Europa.
     Målning med Japanese Chin-liknade hundar från 1600-talet
    Målning från 1900-talets början
Helhetsintryck
En elegant, kvadratisk hund som är lätt i sina rörelser. En ymnig päls med långa behäng och stolt buret, brett huvud. Intelligent, kärleksfull, självständig och kattlik i sitt uppträdande.
Utseende – rastypiska detaljer
Ögon
Ögonen skall vara stora, runda, sitta brett isär och vara glänsande svara. Det som också gör Japanesens ögon till ännu mer rastypiska är det vita som ska synas i hundarnas inre ögonvrår och ger Japanesen dess uttryck av förvåning.
Tassar
Tassarna skall vara så kallade hartassar och mycket önskvärt är också att de har penselhår mellan tårna vilket ska påminna om den pensel som japanerna använder då de skriver japanska tecken i tusch. Tassarna får med andra ord inte klippas annat än på undersidan, mellan trampdynorna.
Rörelser
Japanesen ska röra sig graciöst med bra påskjut från bakbenen och med höga frambenslyft med raka framben. De höga, raka frambenslyften kommer sig av Japanesens något branta skuldror. En Japanese med rastypiska rörelser ska ge ett intryck av att flyta fram!
Färg/teckning/päls
De silkeslena, långa behängen på öronen samt behängen på benen och svansen. Den typiska färgteckningen med en jämn, vit bläs som går från nacke till haka. I huvudsak vit päls med fält i svart eller rött. Penselhåren på tassarna. Allt det gör en rastypisk Japanese.
Pälsen och skötseln
Trots att rasen ofta i rasböcker räknas som ”pälshund” så har de en otroligt lättsam pälsvård. Borstning en gång i veckan och badning ca 2-3 ggr per år räcker gott. De har ingen underull utan har bara ”mycket päls”. Hanhundarna har oftast mera päls än tikarna.
På huvudet har de korta hår och på svans, öron och baksidan av benen har de så kallade ”behäng” vilket är extra lång päls. Praktiskt nog så har de kort päls på resten av benen och inte behäng hela vägen ner vilket gör att de faktiskt inte blir så smutsiga utomhus. Trots att de är mestadels vita i sin päls så blir de inte ”ovita” efter ett tag eftersom pälsen är smutsavstötande. Men man kan ju gärna torka tassar och mage när man varit ute och det varit blött.
Jag använder balsam då jag badar mina hundar och sen använder jag spraybalsam när jag borstar dem däremellan och det gör att de nästan aldrig har en enda tova. Annars blir det lätt tovor bakom öronen och man nöter på håret mer än nödvändigt.
Övrig vård är bara att hålla koll på klor och inuti öron samt att torka rent och hålla torrt kring ögon och nos för att undvika missfärgningar. Samt klippa bort håret som de har under tassarna, mellan trampdynorna.
En Japanese fäller normalt hår två gånger om året under ett par veckor och då fäller dom ganska mycket hår, så daglig borstning är då att rekommendera för att inte få alltför ludet golv. När de inte är i dessa fällperioder så  fäller de i stort sett inte alls. Tikarna har oftast sina hårfällningsperioder i samband med sina löp.
                   
Att träna sin Japanese
En Japanese är lättsam på det viset att den inte tycker att det är kul att springa efter vilt. Den vill heller oftast inget hellre än att följa sin matte eller husse, vilket gör att den inte sticker iväg så långt på egna äventyr. Men de gillar sitt hem och går gärna hem istället för att göra nåt som dom tycker är jobbigt. De är också lättsamma på det viset att de inte är hårda i sitt psyke. Man behöver inte vara barsk mot sin Japanese, bara lagom bestämd.
En Japanese är svår på några sätt också. Man kan aldrig träna med en kravfull attityd mot sin Japanese om det inte gäller ren allmänlydnad (t.ex. förbud). För att träna in cirkustricks och lydnadsmoment av olika slag där man vill ha ett precist och snabbt utförande så gäller positiv träning. Operant träning med klicker passar en Japanese utmärkt då man inte behöver tjata och skapa konflikter utan enbart kan koncentrera sig på att belöna rätt beteende. Om man blir barsk så får man en Japanese som inte vill göra något alls.
De kan också ha väldigt lite kamplust, jaktlust och intresse av att bära saker i munnen. Kamp och jakt kan vara bra att ha i sin hund om man t.ex. vill belöna med trasa eller boll. Bära saker i munnen måste hundarna kunna för att tävla i lydnad.
Alltså tjänar man på att träna upp sin hunds intresse för föremål redan från det att den är valp om man planerar att träna och tävla med den. Tränar gör man genom att leka med hunden med leksaker som den får ha dragkamp med, springa och hämta och bära till sin matte eller husse.
En Japanese tycker om att bli omtyckt. Om du berömmer den då den gjort något bra och du verkligen menar det och låter jätteglad, då blir din Japanese också glad! Det gäller alltså i all inlärning, oavsett om det gäller allmänlydnad, tävlingslydnad, agility eller annat. Du är tyst, eller i värsta fall muttrande och bestämd i ditt kroppsspråk (gäller t.ex. om din hund äter kattbajs eller står på köksbordet olovandes) då den gör fel och är jätteglad när den gör rätt. Då blir det lättsamt för din hund att förstå.
En Japanese vill gärna bli omtyckt flera gånger om dagen med mys i soffan och värmande ord, då trivs den.
Och även om du ska mysa och prata med din Japanese så tycker jag att du ska behandla den som en stor hund. Både på det viset att det är du som sätter reglerna och hunden får lära sig att du är konsekvent i din roll som ledare, och i fråga om mental och fysisk aktivering. Även en liten sällskapshund behöver motion och en Japanese kan promenera en mil eller gå på timmeslånga skogspromenader oavsett väder. Mental aktivering får din hund när du tränar tricks eller spårar med den osv. Både mental och fysisk kondition är något som tränas upp och som behövs för att orka gå hela lydnadsprogram eller springa hela agilitybanor i full fart. En vältränad hund skadar sig mindre lätt och får en fysik som håller längre över tid.
Tyvärr är vi inte så många som börjat träna olika hundsporter aktivt med våra Japaneser, men jag hoppas att fler och fler får upp ögonen för hur mycket en Japanese Chin kan åstadkomma bara den tränas på rätt sätt. Framförallt så tror jag att det handlar om ägarens/förarens inställning. Om man är envis, fantasifull och tror på sin hund så kan man träna lydnad/agility/annat med vilken hund som helst, det är min åsikt. Fast en Japanese Chin är ju i mina ögon den absolut roligaste hunden att träna tillsammans med då såklart... ;) 
 Beatriz under tävlingsmomentet hopp och apport av metallapport
  Phoebe får korvbelöning